Jag har inte råd att förlora dig. Men ändå så gör jag det, mer för varje dag som går.
Jag säger att jag inte kan leva utan dig, det kan jag. Men det vill jag inte.
Jag vill stanna här, i dina armar. Som alltid är för långt borta, iaf nu för tiden.
Jag sa det från början, och nu snart 2 månader senare händer det.
Det jag fruktat. Jag kan bara känna känslan att senare träffa dig. Efter det hänt.
Se dig stå där, säkert i någon annans armar.
Men det är kanske den smällen jag får ta.
Jag måste ju ha gjort något fel.